Blogg


Vad nytt om sångarna? 2009-10-25

Dalkullan själv, Kristina Jenneborg, var hemma i Vänersborg på blixtvisit den 2 okt och stod för lördagsmusiken i kyrkan i samarbete med "Kvinnlig Kvalitet", en årligen återkommande begivenhet här i stan. Konserten som gavs hette "Kvinnan i Norden". "Dalkullan" Kristina hade till sin hjälp med sig en RIKTIG dalkulla, ackompanjatören Anna Ståhlfors från Leksand.Ett av sångnumren var den för många av oss lite äldre välkända "Fjorton år tror jag visst att jag var".Den ingår i sångspelet "Dalkullan". Wendela hade hört visan sjungas av ett i Sverige kringresande teatersällskap och hon blev så förtjust i den, att hon satte en svensk text till den och gav den som födelsedagspresent till sin dotter Signe på dennas sjuttonårsdag.Visan hette då "När jag blev sjutton år". Kristina tyckte vid första föreställningen "Dalkullan", att "Fjorton år" var "världens töntigaste låt". Sen hittade hon i Musikhögskolans notbibliotek en variant med utvecklad kolloratur och en liten musikalisk "knorr" på slutet, en finess som alltid framkallar skratt och applåder hos publiken. Kristina har numera "Fjorton år" som extranummer i sin repertoar.Sorgebarnet har blivit ett bejublat skötebarn. Just för tillfället befiner sig Kristina tillsammans med en Stockholmskör i Assisi.Dom bor i ett kloster och sjunger i klosterkyrkan. Lyckans ostar! Kanske sjunger dom även för fåglarna, precis Fransiscus, han som predikade för fåglarna.Wendelas dalkulla Maria sjöng också för fåglarna i"Fågel du lilla" och "Det är så underliga ställen". Det är kanske inta så långt mellan Fransiscus av Assisi och Wendela Hebbe.Cirklarna sluts.